Konstnären J.S.A. De Bie

Konstnären John De Bie som ung

Jag lever och finns i Sverige!

Efter krigsslutet fick bröderna i Antwerpen ett brev från John De Bie som de med all säkerhet trodde hade omkommit under kriget eller i SS arbetsläger.

Här ses John De Bie till vänster tillsammans med vännerna François Smets och Josef Leunens, alla tre Belgare.

Josef Leunens var den kamrat som han lyckades fly tillsammans med genom en räddningsaktion från sammanlsutningen Dot i Danmark .

Vännerna och Belgarna John De Bie, Josef Leunens, Francois Smets

Förlagorna gjordes som teckningar

Förlagorna till målningarna gjordes som skisser på plats ute i naturen, med noteringar om färgskalor, detaljer och nyanser. Hemma i ateljén förvandlades senare skisserna till färdiga konstverk.

Men De Bie var också känd för sitt fotografiska minne. Det berättas en rolig historia om att han en gång passerat Augerums gård med buss där folk låg och plockade potatis. Han avbildade potatisplockningen så exakt att han skämtsamt fick frågan om han legat i buskarna och spionerat och skissat... Ett vältränat öga gör med andra ord konstnären.

Tvillinggrindarna med de bägge vägarna som gick upp till varsin gård i Trollamåla.

Målad ifrån Älmteryd strax norr om Kvarnabäcken som rinner ner till Gissasjön från Älmtasjön.

Idag är området strax söder ut naturreservat och vägen hör till en av de äldsta vägstyckena i Blekinge Vyn med de bägge grindarna är mycket förfallet numera men man kan fortfarande ana att här gått två vägar.

Förlagan till en av granngårdarna i Älmteryd.
Oljemålningen finns kvar och hänger fortfarande i ett hus i en av byarna utanför Kättilsmåla.

De Bie gömde sig undan nazismen

Flykten undan koncentrationslägret blev lång och svår. På besvärliga vägar och med hjälp av människor som även de tröttnat på krigets fasor fann han en tillfällig fristad på vinden i mormor Emelie Nilssons stuga i Hunnamåla, norr om Belganet i de norra Ronnebyskogarna 1946.

Det var en dansk organisation som hette Dot som hjälpte John De Bie och Josef Leunens att fly från med en liten trasig båt från Danmarks kust.

John De Bie togs många gånger av Nazi och han satt i SS arbetsläger i Tyskland och Belgien. En gång forslade de honom till Hamburg för att förmå honom avslöja hemligheter om motståndrörelsen vilket han inte gjorde. När de tagit honom till SS högkvarter i Köpenhamn och där släppte honom med uppdrag att spana på motståndrörelsen för SS lyckades han istället fly med hjälp av Dot. Tillsammans med Josef Leunens fick de en båt av Dot för att fly över Östersjön. Målet var att komma upp mot Bottenviken. Men utanför Torsö, Sölvesborg, på Listerlandet havererade båten och de var tvungna att ta sig i land.

En målarmästare i Torsö gav dem tillfälligt arbete och släppte in dem i sitt hem. De hyrde också en stuga där.

Belganet och Belgien hängde ihop för en liten tös

När jag var riktigt liten var det svårt att skilja Belgien som pappa kom ifrån med mammas härstamning från Belganet. Belgien och Belganet är så lika namn för ett en liten tös.

Bönderna Mjölby och Olofström gav flyktingarna mat och arbete så de kunde överleva

Dessförinnan hade han gömt sig i trakterna kring Mjölby och Olofström dit han kommit tillsammans med en flyktkamrat Josef i en kosterbåt. Men då kosterbåten var i ett så bedrövligt skick att den inte längre gick att reparera var de tvungna att stanna i västra Blekinge, i rädsla över att båten skulle sjunka om de fortsatte.

De bägge flyktingarna lyckades få arbete och dagslön hos olika jordbrukare runt om i Västra Blekinge och kunde därigenom hanka sig fram från dag till dag. Men oron för framtiden, de skräckfyllda minnesbilderna från kriget och ångesten över vart familjen och hans mamma tagit vägen var stor.

Mormor Emelie Nilsson, den lilla damen med vit hatt tillsammans med sina fyra barn.
En lite kvinna, i en oansenlig stuga som hade det enorma kuraget och modet och gömde De Bie som flykting på vinden.

Gömdes på vinden under flera år
På mormors vind fann min mamma Rose honom i maj 1947 och de första åren tillsammans tillbringade de hos mormor i Hunnamåla utanför Ronneby och senare i Vikastuan några mil norr om Karlskona.

På fotografierna från slutet av 40-talet nedan syns John De Bie utanför Vikastuan i Biskopsberga. Och Rose med nyfödda Jenny (1951-87) på dopdagen. Den förstfödda Myrna (1949-50) blev bara 3 månader gammal på grund av hjärtfel.

Vikastuan, en riktigt liten stuga
Lägg märke till hur liten Vikastuan var. Här inne rymdes även två vävstolar då de under dessa år livnärde sig på att väva mattor. Rose gick flera kilometer uppifrån skogen med mattorna till bussen som tog henne till torget i Karlskrona efter byte av buss i Lyckeby.

Trasorna till mattorna kostade 3,50 kr/meter och på torget kunde hon sälja de färdiga mattorna för 7 kr/metern.
En mycket knapp inkomst och det hände att maten tog slut. Men ryktet spred sig att Rose var riktigt duktig på att väva mycket och fort. Sanningen var naturligtvis att det var även De Bie som vävde.

Det var mycket svåra år och deras lilla barn dog

Vintern när Myrna föddes med hjärtfel frös och svalt De Bie i Vikastuan. Rose hade åkt till förlossningen men det dröjde och dröjde innan hon kom tillbaka. Han kunde inte elda i rädsla att någon jägare eller bonde skulle få se röken och avslöja hans närvaro. Han kunde heller inte skaffa någon mat då han inte kunde visa sig för folk eller gå till affären, och telefon fanns inte... Hungrig, frusen och orolig. Vart hade hänt frun som inte kom hem med den nyfödda... ?

Distriktsköterskan i Kättilsmåla Syster Britta stötte på några jägare under dessa veckor som hade upptäckt spåren till vedbon i snön. En upptäckt hade alltså varit riktigt nära under dessa hemska veckor så hans rädsla att bli avslöjad var befogad.

I februari 1950 dör lilla Myrna bara 3 månader gammal av sitt medfödda hjärtfel. De är förkrossade.

Ursinnig landsfiskal
Året därpå reste de mot ovissheten och utlänningsnämnden i Stockholm. Efter oändliga förhör och där Landsfiskal i Lyckeby hade blivit ursinnig då han blivit tillrättavisad från Stockholm sedan han hade haft en utlänning gömd i distriktet! Denna ilska mot De Bie från landsfiskalen höll i sig i alla år och han blev därför tvungen att anmäla sig var dag på landsfiskalens kontor i Lyckeby. Det var långt att gå och tog mycket tid från arbetet.

Det blev anmälningsplikt till en början dagligen hos Landsfiskalen
Det var mer än en mil att gå varje dag till landsfiskalens kontor och Landsfiskalen var minst sagt missnöjd över De Bies gömsle i distriktet.

Den 5 april 1951 fick John och Rose då lämna Utlänningsnämnden i Stockholm, och kunde lättade åka hem till Blekinge med pass och beslut i handen som sa att " Utlänningen fick vistas inom Lyckeby landsfiskalsområdet tillsvidare". Sex års flykt i Sverige var äntligen slut.

Fick stanna i Sverige
Senare glesades dessa anmälningspliktsbesök ut. Men han fick stanna! Förvisso med ett främlingspass som gjorde att han aldrig någonsin kunde återvända till Belgien, och han fick leva med vetskapen om tyskarnas dödsdom på hans huvud.

Han hade varit aktiv motståndsman mot nazismen och tryckt flygblad i Belgien till motståndrörelsen som han arbetade i. Därtill rymt från ett naziläger och dessutom gett sig tillkänna i annat land... I Nazisternas ögon en krigsförbrytare där dödsdomen skulle verkställas omedelbart.

Utlänningsnämnden: Goda vits ord som målare

I Utlänningsnämndens utredning går att finna följande.

Utlänningen har haft anställning året runt. Fått de bästa vitsord angående skötsamhet och uppförande samt anses vara en mycket god målare.

Kanske var det hans lyckliga stjärna att han var en god målare och därför kunde försörja sig så snart han fick uppehållstillstånd. Att livet kunde vända till det goda.

En av de unga byggjobbarna från Kättilsmåla skola har hört av sig tack vare Internet galleriet

Arbete som målare då Kättilsmåla skola byggs

Byggandet av Kättilsmåla skola var ett av de första officiella arbetena han fick i Sverige, efter det hemliga mattvävandet. Familjen fick det äntligen lite bättre ekonomiskt. Under de första åren efter han gett sig tillkänna tog han målarjobb på byggen och vid sidan av renoverade och målade han möbler och målade tavlor.

Hans konstnärskap gick med åren allt bättre och mot slutet av livet under 60-talet försörjde han familjen helt och hållet på konstnärskapet. Älmteryds skola lades ned efter öppnandet av skolan i Kättilsmåla.

I den nedlagda skolan i Älmteryd öppnade han ateljé i skolsalen och besökarna strömmade till. Livet hade efter alla svåra år vänt till ett liv med harmoni, familj och arbetsglädje med det fullt fungerade konstnärskapet i ateljén.

En tidig familjebild från 50 -talet.

Familjen växte, konstnärskapet blomstrade och familjen åkte som många andra vid den här tiden på söndagsutflykt med den ny inskaffade bilen.

De Bie porträtterades i tidningarna

Krigshistoria

Krigshistoria- en dag blir dagens livsöden och krigsoffer en släkthistoria. En mörk skugga i ett annat barns liv. De mörka frågorna som gör att barn inte bara undrar varför farmor plötsligt försvann utan barnens hela trygghet försvinner i de vuxna människornas krig...

Läser i gamla handlingar att De Bie inte bara deltog i motståndsrörelsen utan även var en av ledarna i motståndsrörelsen i Antwerpen. Inte konstigt att Gestapo ansåg honom så obekväm att de sände honom till koncentrationsläger...

Jag är både stolt över honom och beundrar det enorma mod han måste ha haft. Det mod som alla som vågade protestera måste ha haft och som till slut segrade ut ur kriget.

Samtidigt förfäras jag över mänsklighetens gärningar.

Läsningen är skrämmande. En man förs in i förhörsrummet där han sitter med Gestapo. Mannen är så torterad att han inte ser att det är Josef, hans äldre bror.

Att fängsla, hota och tortera släktingar och familjemedlemmar är en effektivt förhörsmetod i krig.

Jag kommer att fortsätta skriva, läsa och forska kring min pappas öde. Både hans krigshistoria som väl som hans konstnärskap och lägga ut det på bloggen under Konstnären J.S.A. De Bie

Vi måste värna om vår demokrati som är en färskvara och aldrig rubba på de lagarna

Vi måste ännu idag var mycket vakna och uppmärksamma på vad som pågår runt oss både i vårt eget samhälle och i världen. Så att vi inte vaknar upp och ser att det är försent när de nya bruna stövlarna tågar in bland vanliga människor i våra vardagsrum. Hitler folkvaldes in i Tyska regeringen utan våld eller hot. Det fick det Tyska folket senare bittert ångra.

Demokrati är inte självklar

När jag växte upp på 70-talet så frågade man sig hur man kunde låta förintelsen och andra världskriget ske?

Förintelsens offer reste runt och föreläste och reportagen i tidningarna och media var många. Vi sa oss att vi aldrig skulle låta det ske igen och vi skulle aldrig glömma. Det har vi inte heller gjort!

Men de som ännu minns dör ut, och nya människor finns som inte minns.

De Bie, hans bröder och alla andra som strävat och fortfarande strävar för frihet och demokrati har visat att demokratin och rättvisan är det enda möjliga i ett respektabelt samhälle.

Glöm aldrig det! Demokratin först!